Werner Aspenström: Du måste öva dig i det verkliga

När din syster kommer på besök
talar ni ofta om syrener
som om syrenen vore en död växtart
och inte varje juni blommade på nytt
i salar av mild honung och trastars sång.
Kanske är den död for dig?
Bakom slutna ögon återser du världen.
Rösterna når dig, viskande, otydbara
och som ett sorl från avlägsna rum.
Livet glider förbi i spegling efter spegling
likt årstiderna i en stad av sten,
där grönskan är en hörsägen (sann eller osann)
berättad av lantmän på torgen
och där även havet er en hörsägen,
en gammal försupen skeppares dröm.
Du är utstött ur sinnenas krets.
Dina sinnen har inga vänner här.
Fåfengt sänder du dem ut på spaning.
Men hur kan den som själv ej älskar
vänta att någonstans bli mottagen?
Du måste öva dig i det verkliga,
inpränta tingens namn, ett efter ett,
de ursprungliga tingen, de ursprungliga orden. 

(fra Litania, 1952)

***************************************************